Vissa människor, många människor, har sagt att jag är arg. Jag vet faktiskt att jag är lite arg, men det verkar som att jag bara inte kan sitta still. 
​

När jag blev gravid med Peanut & Piglet tänkte jag, det här är det! Det här är min tid att luta mig tillbaka och koppla av, upptäcka dags-TV och äta tårta. Pojken hade jag fel. Jag insåg inte riktigt att jag skulle få två barn och att de inte förstod att jag kanske skulle vilja sitta ner eller gå på toaletten eller ta en drink vatten (te är inte ens ett alternativ). De hade ingen aning om att jag en gång hade kontroll, haft ett liv, rest runt i världen, ätit i trevliga restauranger utan att tänka på tiden eller hur jag skulle komma hem. 

När det visade sig, trodde min baby att jag bara existerade för att mata dem, tvätta dem, klä dem och torka av jordnöts ständigt flytande snöspår. Det var allt de visste, och jag kunde inte låta det vara allt jag visste. Och så tänkte jag galet att jag skulle starta ett företag. Jag visste att det fanns tvillingmumier där ute som hjälper till att mata sina tvillingar och jag ville ge det till dem. 

​

Och så när mina bedårande lilla vridna, busiga tvillingar somnade, arbetade jag. Jag sökte råd, byggde en webbplats, designade och testade The Piglet Pillow och framförallt bad min man att stödja mig i mitt företag. Han var ombord från början, men hans plånbok inte! När hans plånbok var uppskattad öppen var jag borta från startblocken och det verkliga arbetet började, livna mitt varumärke och hjälpa andra tvillingmumier.

Naturligtvis är jag, som jag nämnde tidigare, lite arg! Därför räcker inte tvillingar och ett företag. Jag ville ha ett ordentligt jobb, jag ville lämna huset, ta en varm dryck, ta på mig fina kläder. Jag var inte redo att lämna modevärlden bakom mig och tog därför en roll som deltidskonsult. Jag älskar friheten, känner att jag är kunnig om något och pratar med vuxna om andra ämnen än poo, wee och sömn (kom igen mumier, erkänn det, vi alla gör det). Deltidsbiten är nyckeln. Alla mammor vet att balans mellan arbetsliv och livslängd i grunden är omöjlig, men med en deltidsmöjlighet som erbjuds mig skulle jag åtminstone kunna försöka få balansen. När det händer är mitt förnuftiga jobb det bästa jag kunde ha gjort, jag får några dagar i veckan av sanity OCH får betalt för det!

Och nu till min stackars, stackars man. Jag försöker verkligen hålla huset i något som liknar ordning, se till att han matas och se till att alla är glada. Det här är inte lätt och jag är rädd att stryka bara är ett steg för långt! Jag har gråtit, skrattat, ropat och badger min man i 5 år nu och han fortsätter att tåla mig. Vi älskar honom alla mer än någonsin och vill säga ett stort tack! XXX