Min man och jag hade försökt med barn länge och vi hade gått igenom många svåra tider. Efter varje rygg gick vi framåt tillsammans och visste att vi en dag skulle få en liten familj. Efter all denna sorg kan jag inte beskriva hur glada vi var att få reda på att jag var gravid med tvillingar! När vi körde hem från vår 6 veckors genomsökning var jag rädd att låta mig vara riktigt glad eftersom jag visste alltför väl att denna glädje kunde ryckas bort från oss. Från detta ögonblick fram till 12-veckorsgenomsökningen levde jag i rädsla för missfall eller försvinnande tvillingsyndrom, vilket är mycket vanligt och något jag inte var medveten om förrän vår graviditet.

När vi satt i väntrummet var jag livrädd för allt jag kunde få veta. Min man och jag satt tyst och höll hand och väntade bara. Slutligen ringde vi och väntade spänt på att höra en hjärtslag och sedan nästa. Tack och lov hittades båda hjärtslag snabbt och sonografen vände sig till mig och sa; "Dina barn kommer att bli bra, sluta oroa dig!". Det är ett ögonblick jag kommer att värna om för alltid. Jag gråter när jag skriver detta och kommer ihåg hur mycket jag ville ha båda mina barn.

Jag visste att min tvillinggraviditet inte skulle bli lätt, men jag var inte beredd på sjukdomen. Aldrig har jag varit så sjuk under hela mitt liv! Från vecka 6 - 18 hade jag svår illamående och sjukdom, jag var på sjukhus efter att ha kollapsat på gatan och trodde inte att jag någonsin skulle ha det bra igen. Jag var väldigt glad att ha med mina tvillingar och tog ingen medicin eftersom jag var så skyddande mot dem, men det var också den värsta tiden i mitt liv. Sjukan var obeveklig. Tack och lov vid vecka 18 kom solen ut och sjukdomen tog fart, jag kunde äta igen och kände mig helt normal. Jag hade en liten bula som var en glädje och för första gången var magen hård, också en glädje!

Cirka vecka 32 började min graviditet bli tuff igen. Jag blev extremt obekväm, mina tvillingar växte snyggt och de verkade inte passa i magen. Allt annat inom mig blev mindre för att ge plats åt mina barn. Andningen var tuff och jag hade många presentationer på jobbet att kämpa igenom. Äta var ett annat problem. Jag älskar mat och kunde bara äta små mängder, men tyvärr brukade jag äta för mycket och sedan vara i form att brista i en timme efter. Och sedan var det överdrivna besök på toaletten. Jag kunde inte vara mer än 20 minuter från en loo!

Jag lämnade jobbet 36 veckor och väntade på att våra barn skulle komma fram. Jag drack hallonbladte, studsade oändligt på min boll och jag väntade och väntade och väntade… ..

Som det visar sig ville mina barn inte lämna mammans mage och jag var tvungen att induceras. Uppriktigt sagt, vid denna tid hade jag fått nog. Jag ville ha dem ute och nu! Vi bokades för vår introduktion kl 12.00 den 12 november 2015. Jag tror att jag kommer att spara dig de blodiga detaljerna om det långa arbetet eftersom min situation visade sig vara mycket sällsynt. Men i slutändan, med lite hjälp, levererade jag naturligtvis 2 vackra, friska, underbara barn. Plötsligt var vi en familj; här kommer tårarna igen!

Amning var min nästa utmaning. Jag var väldigt lycklig och en härlig amningsråd på sjukhuset tillbringade flera timmar på att hjälpa mig och efter några dagar matade vi bra och redo att gå hem. När vi väl var hemma var jag fast besluten att mata tandem. Jag visste att det skulle betyda mindre stress, en synkroniserad rutin och mer tid för mig att försöka uppnå något! Tandemmatning var tufft. Det visade sig att det inte fanns någon kudde på marknaden som var stödjande och funktionell. Jag hånade därför en och det blev det viktigaste som mina barn och jag hade. Det var faktiskt så viktigt för oss att jag sedan har tillverkat det och det är tillgängligt via Amazon och vår webbplats www.peanutandpiglet.co.uk . Detta är naturligtvis en helt annan historia, men om du är gravid med tvillingar eller ammar tvillingar så snälla ta en titt. Jag lovar att du inte kommer att ångra dig att köpa denna artikel!